Children and parentingFamily and relations

Aggression i familjen

By 9 augusti 2018, 17:45 No Comments

När Jebrail var 9 månader, råkade jag kommer över Jesper Juuls bok ”ditt kompetenta barn” den boken väckte något i mig. Det var som att läsa en bok om min relation med min mor. Boken var också en dörr till all kunskap som jag har samlat på mig och all visdom som har kommit till mig genom kunskap.

aggression

Marknad i Höllviken

Tiden efter läste jag mycket om barn och klickade mig in på alla möjliga sidor där föräldrar delar med sig av sin vardag. En vardag fyllt med konflikter, frustration, hopplöshet och kärlek såklart – som bleknar i all förvirring. En konfliktfylld vardag hör till vanligheterna och överallt hör man att det blir värre i takt med att barnen blir äldre. Det behöver inte vara så. Familjer som lever i totalt harmoni och idyll livet ut är väldigt få. Men dem finns.

Små barn

Aggression

Många gånger har vi både hört andra- och själva uttryckt oss med en ”sträng” ton. Reagerar inte barnet så är det accepterat, att gå upp i ton (aggression) och därefter avsluta med en konsekvens, även bestraffning i många av fallen.

Sunda konsekvenser kan man- och man ska – ge med en vänlig ton – kärlek, respekt för barnets förlust och omtanke.

aggression

Utsikt från ett gammalt torn

Det jag vill lyfta fram är aggression – det sura/otrevliga (som är en form av aggression) bemötandet jämtemot våra barn som är socialt accepterat i vår samhälle. Barn lär inte vad vi säger, barn lär av vad vi gör. Den har Vi alla hört förr. Och därigenom lär sig våra barn ett aggressivt och otrevligt sett att själva agera på – som vi med får uppleva i bumerang – i takt med att barnet blir äldre.

Inlärda beteenden

”Min envisa lilla tjej”

Förfinar vi, när barnet agerar utåt i frustration. Det är ett beteende som ett barn har lärt in – det är hur barnet har lärt sig att kommunicera ett av sina (eller alla) behov. Av föräldern eller någon annan i omgivningen.

Lydiga barn

Små barn lyder omgående om man höjer rösten. Det är för att dem blir rädda. Rädsla är en känsla, inte förståelse för varför barnet ska sluta med– eller göra en viss aktivitet. Det är en känsla som kommer av att situationen är hotfull. Rädslan är ett naturligt försvar för att säkra människan överlevnad. Inte en förståelse för situationen.

aggression

Så barnet slutar inte för att hen lyssnar, det ser endast ut som att barnet lyssnar – det som händer egentligen är en automatisk reaktion. En överlevnadsinstinkt – som skapas av ditt bemötande – inte av vad man vill ha sagt. Därför lyder barnet.

Vana att agera i aggression

Det som däremot, verkligen sker i denna stund är – föräldern skapar en vana av att aggressivt förhålla sig till sitt barn – det blir sedan ett automatiskt beteende i familjen. Plötsligt går man runt och tjatat och skriker och till slut, slutar barnet att reagera (“lyssna”). Barnets automatiska överlevnads system har nu lärt sig att en otrevlig ton från mamma eller pappa inte är någon fara.

Förståelse börjar uppstå efter det att barnet har fyllt ca 3 år

Förståelse för situationen finns inte fullständigt dem första tre (0-3) levnadsåren hos barnet. Oavsett om du talar lugnt eller upprört. Men

barnet registrerar ditt beteende alltid – i precis allt du gör – säger – kroppsspråk – och din ton i rösten, redan sitt första levnadsår. För att sedan självt applicera det praktiskt i sitt eget liv.

Bråkiga barn och ungdomar

Alltså, när ditt barn står och bråkar – så använder det endast ett förhållningssätt och känslor som den till stor del har lärt sig av huvudpersonerna i familjen, som i sin tur – lärt sig ifrån sitt barnhem – och så fortsätter det.

Självklart har förskola, skola, lekplats, släkt, vänner – även keepin up with the kardashians – en stor roll i vart barnet lär in sina beteenden ifrån. Det är däremot, fortfarande vi föräldrar som ansvarar för den miljö våra barn exponeras för.

aggression

Gammal vikingaby i Skåne

Eget ansvar

Jag förundras ständigt över hur enkelt livet är och hur mycket människan krånglar själv till det. Att ta sitt eget ansvar är idag en stor utmaning för oss människor. Och jag förespråkar ödmjukast att man övar på att ta sitt ansvar i allt. Från stort till smått.

Tappar du smöret – var är ditt ansvar? Förutom att en kollega inte stängde locket ordentligt.

Dela

Leave a Reply