Jag har ett starkt minne från ett tillfälle när jag var på ToysRus och skulle köpa en födelsedagspresent. Framför mig i kön till kassan, stod en kvinna med sin son. Pojken var i 5 års åldern och frågade mamma nyfiket om vad leksakerna på små hyllorna längst kön kostade.

Varje gång barnet plockade fram en sak ställde han två frågor. Vad kostar det och är (priset) dyrt? Mamman, likaså alla andra superföräldrar som vill sitt barns bästa – besvarade frågan med ett frö att slussa in samtidigt. Det är så vi föräldrar gör. Det är ofta vi tar tillfällen i akt för att lära våra barn något nytt om livet. På gott och ont.

barnet

När hon uttalar priset lägger hon till en reaktion. Både i ansiktet och med kroppen för att förstärka sitt budskap. Jag tror att många av er, likaså jag i kön den dagen, listat ut vad det var hon ville förmedla. Värdet av pengar (en annan teori är att hon kanske inte hade råd att köpa något till honom just den dagen. Irrelevant vilket, ni förstår tanken bakom).
Så här lät det;
– Vad kostar denna?
– 20kr
– Är det dyrt?
– Ja, det är jätte dyrt (betoning på jätte, med både kropp och mimik).

Om ni har missat mitt inlägg från förra veckan, där jag skriver om vår verklighetsuppfattning och uppfostran – läs den gärna. Mina inlägg bygger vidare på- och kompletterar varandra.

barnet

Allt var jättedyrt.

Pojken plockade leksak efter leksak i prisklass 20-100kr i hopp om att hitta något som inte är jättedyrt. Under tiden observerar jag hur lust och motivation ersätts med hopplöshet i hans ögon. Sånt är svårt för mig att se på. Självklart sa jag inget men jag led med honom innerligt.

Han ville förmodligen ha leksaken – potentiellt spara ihop till den eller, hade en annan motivationsgrund. Det är vad jag menar, när jag skriver att vår ambition om att ständigt fostra – gör att vi allt för ofta missar att verkligt se våra barn. Lära känna de och deras värld. Missar att ge lämplig, individuell stöd – utifrån den platsen där barnet befinner sig i sitt liv och det stöd hen behöver just då.

Hans motivation och nyfikenhet ströps alltså sakta. Istället för att ”förstå” värdet av pengar lärde han sig snarare att allt är jättedyrt, med ett kroppsligt tillägg som tydligt talade om för pojken att, denna värld inte är till för honom.
Självklart ska man tala om för sitt barn om något är jättedyrt, men sättet man informerar barnet på är avgörande för barnets grund i livet. Säger man att något är ”jättedyrt” med en glad ton hade det istället stimulerat pojkens nyfikenhet.

”Jättedyrt? Vad betyder det? Hur köper man en sån då, mamma?”

Jättedyrt för en person, är kanske 1000 kronor- för en annan, miljonbelopp och den tredje saknar ”jättedyrt” i sitt språkbruk överhuvudtaget.

Sanning

Barn är övertygade om att det deras föräldrar säger är sanning, så är det inte. Att våra föräldrar vet bäst är något vi tror på länge, vissa tror på det hela sitt liv och bokstavligt lever sina föräldrars liv. Några är som jag- såg tidigt att mina föräldrar hade noll koll på vad dem höll på med.

barnet

Vi födds med en etikett som vi sedan tanklöst applicerar på våra barn. Det bästa vi kan göra är att inte applicera någon etikett. Vi måste uppmuntra våra barn att erövra världen i sitt hjärta (på ett snällt sätt) om de så önskar. Flyga till månen? Det är väl självklart att du fixar det – det finns en astronautskola på Norrland. Fast det kanske skrämmer oss, tänk om hen aldrig kommer tillbaka? Eller ännu värre – misslyckas?
Vi måste då komma ihåg, våra barn handlar inte om oss.

Dela

Leave a Reply